Sök i bloggen

Om mig

Jag, Hedvig Hagwall Bruckner är copywriter. När jag jobbar alltså. Annars är jag mest engagerad förälder, gymnastiktränare, jämställdhetsivrande kvinna och bekymrad medborgare. Här formulerar jag vad jag tycker behöver bli sagt om precis vad som helst.

Följ mig på Facebook

Om man inte står för vad man tror på
är man bara en liten lort.

Vad är egentligen en förortsunge?

Förra året gjorde en av avgångseleverna på Beckmans, Matilda Sjunnesson, ett fint slutprojekt. Hon kallade det ”Samma typ av annorlunda”, ett projekt där hon lyfte problemet med den homogena reklambranschen. I en serie bilder svidade hon om ”den svenska reklameliten” så att de istället representerade etniska minoriteter och subkulturer, som hon ansåg inte representerades i branschen. Jag var en av dem som gjordes om.

Jag tycker att Matilda har helt rätt i sak – reklambranschen är förfärligt homogen, men min bild väckte ett litet obekvämt frö i mig. Det var nämligen så att den i mångt och mycket representerar den jag faktiskt är (eller åtminstone har varit). En tjej i adidasbrallor, bombarjacka och tofs mitt på huvudet. Det enda som inte stämde var buffaloskorna. (Jag hade lila Reebok med fatlaces.)

låg-hedvig

Så hur kommer det sig att Matilda och många andra med henne inte upplever att den här sortens tjejer (och killar) är representerade i reklambranschen? Jag vet ju att den är full av folk som sett ut så här.

Jag tror att det beror på flera saker.

Man växer upp och anpassar sig. Jag och mina andra förorts-likar klär oss ju inte så här idag (jag är 41). Men vi pratar inte heller särskilt mycket om var vi vuxit upp, vad våra intressen som tonåringar var och hur det format oss. För ett av orden vi behöver använda – förorten – har blivit fyllt med något som i alla fall jag inte känner igen mig i.

Jag växte upp i Solna och Sundbyberg, alldeles vanliga förorter till Stockholm. Först i radhus sedan i lägenhet i Huvudsta. Väldigt typisk akademisk medelklass. Skolan var bra, särskilt mellanstadiet, och vi hade fantastisk tillgång till fritidsaktiviteter. Kommunala musikskolan hade plats för alla, dansen, fotbollen och teatern likaså.

På kvällarna hängde vi på fritidsgården där vi filmade, fotade, satte upp revyer, spelade bandy och drack hallonsoda. På helgerna drog vi till andra gårdar som hade disco – Hallonbergen, Kista, Råsunda. Där träffade vi andra tonåringar som vi blev antingen polare med eller kära i. Vi bodde i villor, radhus, bostadsrätter eller hyreslägenheter, inget vi brydde oss om egentligen.

Tillsammans såg vi bröderna Ingrosso dansa, Adam ”ADL” rappa, IC Rockers breaka och Ziggy & Disey måla. Och vi hängde i Kungsan. Det var så kul. Kreativt, tillåtande och mycket vänligt. Alla var välkomna. Vi var helt vanliga tonåringar ifrån helt vanliga förorter.

Och så är det fortfarande. Förorterna är fyllda av vanliga människor. Mestadels fredliga, skattebetalande, hög- låg- och medelinkomsttagare, tjänstemän, direktörer, arbetare, egenföretagare, svenskar, invandrare, gamla och unga. Dem du träffar varje dag.

Men det verkar inte vara de associationerna folk får när man talar om förorten. I tv och tidningar, sociala medier och privata samtal märker jag att ordet har fått en betydelse som jag inte alls är med på. Det används oftast som beskrivning av ghetto, problemområde eller segregation. Visst finns allt det – men det är inte alls synonymt med förort.

Det här sättet att måla i svartvitt tjänar ingen på. Det stigmatiserar förorten och gör att personer som jag plötsligt blir noga med att säga precis VAR i förorten man bor, så att ingen tror att man är något man inte är (precis vad är oklart). Det i sin tur gör att de som bor i förort i lite mindre attraktiva områden får en ännu tydligare gräns, ett ännu större utanförskap. Ett utanförskap som inte alls behöver finnas.

Nej. Från och med nu ska jag tala om min förort som just förort. Utan att förklara hur nära eller inte jag bor/bott någon annan del av förorten. För det underbara är just blandningen.

Det är den som gjort mig till det jag är – en riktigt framgångsrik förortsunge.

Kommentarer

Kommentarer

Skärmavbild 2013-11-06 kl. 16.11.18

Publicerad 6 november, 2013

Idag hade Sturegallerian en märklig Farsdagsannons. Med rubriken ”Please please him” presenterades ett par spetstrosor. Till far?

Annonsen har så klart valsat runt i sociala och traditionella massmedier under dagen och Sturegallerian har nu valt att ta bort annonsen. Men, vad var det egentligen som var fel på den?

Till att börja med blir det ju minst sagt incestuöst om man läser annonsen precis så som den är – pleasa pappa med lite raffiga underkläder! Ganska äckligt, tycker jag.

Trist dessutom att sexualisera en dag som (så vitt jag uppfattat det) handlar om barn som hyllar sina fäder. Majoriteten mammor hjälper säkert till med både det ena och andra fixet, men det är trots allt barnen som får bära in kaffebrickan och sträcka fram det eventuella paketet.

Det var förstås inte incesttanken som den som gjorde annonsen ville åt (att det blir så den tolkas tycker jag dock hen borde insett). Men annonsen säger också något annat – om man läser den så som jag tror att upphovsmannen (?) tänkt sig. ”Kom igen nu tjejer, ge papporna det där som han annars inte får”. Var snäll och tillfredsställ honom! Som om sex är något kvinnor ställer upp på, något vi annars inte vill. Och något som ständigt är mannens önskan (som inte tillfredsställs tillräckligt).

Kan vi bara sluta se på sexualitet på det sättet?  Kan vi inte bara se det som något skönt som människor gör tillsammans med SAMTYCKE? Något tjejer vill, ofta, inte alltid, men när de OCH deras partner vill. Något killar vill, ofta, inte alltid, men när de OCH deras partner vill.

När man om och om igen berättar att kvinnor måste bes snällt att pleasa och att männen ständigt vill bli pleasade lägger man en finfin grund till skeva uppfattningar om hur kvinnor och män ”är”. En grund som hjälper unga killar att tro att ett ligg är en score, unga tjejer att tro att de kanske borde ställa upp – eftersom att inte vilja är ju det normala, eller män att tro att deras fruars ovilja beror på ett kvinnligt normaltillstånd och inte på att de själva kanske är dåliga på att ”bjuda till”, och så vidare, ja ni hajar.

Sammanfattningsvis: Sex är kul och bra. Inte något man ger bort i present. Särskilt inte till Far.

Kommentarer

Kommentarer

Bad cops lediga dag

Publicerad 29 oktober, 2013

Nu har hunden åkt hem. Herregud så mycket mer jobb det var än vad jag trodde. Hunden i fråga är en 7 månader gammal irländsk setter – en fin, men mycket energisk tonåring, typ.

Trots evighetslånga promenader i regn (med en hund som antingen släpar en fram längst gatan eller vildsint hoppar och nafsar för att få igång någon slags lek), blöta leriga tassar på alla golv, håriga mattor, en söndertuggad plastsköldpadda och störd sömn är jag ändå extremt glad att vi tog hand om honom den här veckan. För för en gångs skull behöver inte jag vara bad cop.

Jag är så innerligt trött på att vara regelryttaren i familjen. Det är i princip alltid jag som säger att ”Nu får det vara nog med sötsaker”, ”Nu är det dags att gå och lägga sig” eller ”Nej, vi ska inte ha hund”, medan pappan på något märkligt vis liksom glider under radarn. Det är inte så att han inte håller med mig, men genom att inte vara den som uttalar orden lyckas han ändå vara ”den snälla”.

Jag har gjort alla tänkbara övningar för att komma undan jag med, lovat kbt-människan att släppa rodret, skrivit listor, grälat, gullat. Men det funkar sällan (det blir mest jäkligt svajigt hemma).

Men i dag, o ljuvliga dag var det inte jag som behövde konstatera att vi inte är en hundfamilj. Nej, det var 8-åringen själv! Hon som varje jul sedan… ja alltid, högst upp på önskelistan skrivit HUND!!! Igår tittade hon hunden djupt i ögonen och sa: ”När åker du hem?” Och idag konstaterade hon: ”Mamma, jag känner att hund inte riktigt är min grej.”

Det mina vänner, är värt hur mycket som helst!

(Undrar exakt hur oregerligt man måste ha det hemma för att pappan ska fatta att good cop inte är hans grej?)

 

Kommentarer

Kommentarer

Det där jag skrev om uppfostran…

Publicerad 23 oktober, 2013

Tänkte på det där ”It takes a village to raise a child” och gjorde en lista på alla jag kunde komma på som uppfostrat mig. (Med en övre åldersgräns på 15, efter det var det finputs.) Alla på listan finns med av en specifik anledning, jag kan precisera minst en sak de präntat in i mig. Det är förstås många andra som format mig, vuxna, syskon, kusiner och kompisar, men här är de jag har direkt uppfostrande minnen av:

Mamma
Pappa
Mormor
Farmor
Farfar
Moster Lisbeth
Morbror Istvan
Moster Britt-Marie
Moster Cajsa
Farbror Magnus
Faster Ulla
Min dagmamma Görel (tack för allt)
Min balettfröken
Lekisfröknarna (hon vegetarianen och den runda)
Birgitta Eriksson (lågstadielärare)
Ingrid Larsson (kanske världens bästa lärarinna)
Kemi-, biologi- och religionslärarinnan Siv
Skolvärdinnorna Stefania (som suttit i arbetsläger) och Gerd Garderud
Konfirmationsledarna Mia mfl
Mina teaterlärare
Ulricas mamma Kickan
Eva och Maries mamma Jane
Susannas pappa Göran
Bonden Roger

Och nu tänker jag – om jag växt upp i ett land där min släkt inte var närvarande, där mina föräldrar inte hade jobb (så att de skulle varit hemma och att jag då inte fick gå på lekis och fritids), om mina föräldrar inte haft råd att låta mig gå på balett och teater, om mina kompisars föräldrar inte heller skulle haft jobb eller kanske tvärt om, jobbat hela tiden för att få det att gå ihop så att de aldrig var hemma, om jag aldrig fick komma ut på landet osv – vem skulle uppfostrat mig då? Och vem hade jag varit idag?

Bra förskola, skola, fritidsverksamhet… kan vi inte bara komma överens om att det är en oslagbar investering?

Kommentarer

Kommentarer

images

En räddare i nöden

Publicerad 23 oktober, 2013

Det är fantastiskt att vara mamma. Mina barn är det bästa jag har. Men det finns en sak som jag bara inte fixar – nattorienteringen.

Vandrandet mellan sängar, trängseln, de bortdragna täckena. Det gör mig GALEN. Att inte sova hela nätter lockar fram mitt sämsta jag. Och herre gud vad jag har provat olika tricks. Jag hotar, mutar, grälar och ber. Jag går och lägger mig i barnens sängar, dom kommer efter. Jag låser in mig, dom börjar ropa.

Tröttman kryper in under skinnet, sätter sig i hjärnan, gör mig dum och sur.

Men jag tror att jag har en idé. Idag och en vecka framåt ska vi vara hundvakter. Jag tänker att hunden i fråga kommer att ha lite svårt med våra trappor. Så – då måste ju någon sova med den på nedervåningen. Eller hur? Jag tror att det blir jag. Otippat att bli lycklig av tanken att få sova på soffan i en vecka…

Kommentarer

Kommentarer

Är en idé egentligen någonsin ny?

Publicerad 21 oktober, 2013

Idag fick jag syn på en annons för NK som jag kände igen. Jag kände igen den för att jag och mina kollegor gjort en nästan identisk annons för Åhléns 2007.
Hoppsan, skrev jag på Facebook och fick ganska snart frågan ”Hur är det möjligt?”.
Det här är ett ämne som vi som jobbar med reklam tidvis diskuterar mycket intensivt (till exempel i anslutning till offentliggörandet av guldäggs-nomineringar). Vad är plagiat? Vad är slumpmässigt likt? Och vad är bara en naturlig lösning på lika problem?
Det finns så klart inte ett enskilt sant svar. Jag tror att det mycket sällan handlar om ren idéstöld. Det är svårt för mig att föreställa mig en kreatör som med vilje kopierar något rakt av. Däremot vet jag att vi är många som låter oss inspireras av andras jobb – varför skulle vi annars åka till reklamfestivaler i Cannes eller titta på Shots? Men då gäller det att göra det med finess och att tillföra en egen vinkel på lösningen.
Sedan kan förstås idéer uppstå helt oberoende av varandra på olika ställen. Det är egentligen inte så konstigt. Vi ser samma filmer, läser samma böcker och tidningar, surfar på samma siter och reser till samma resmål. Att vi då skulle lösa liknande problem på likartade sätt är kanske till och med mer naturligt än inte.
Men, det jag tror att det oftast beror på när något blir så här pass likt är att det kan vara väldigt svårt för hjärnan att skilja på ett minne och en idé. Med den ofantliga mängd budskap som träffar oss dagligen kan en bild ligga långt bak i huvudet och rassla, och när man funderar på sitt problem dyker den upp, men då så lös i kanterna att man tror att det är en egen, ny idé.
Så, tja jag väljer att se det som något bra, att jag varit med och gjort en annons som på något vis fastnat i huvudet på en annan person så pass att den dyker upp sex år senare.

Eller så är det bara så enkelt att great minds think alike.

20131021-190845.jpg

20131021-191205.jpg

Kommentarer

Kommentarer

Allt går inte att mäta med betyg

Publicerad 17 oktober, 2013

Idag skriver Moderaternas Tomas Tobé i SvD om hur han tänker sig att likvärdigheten i skolan ska öka. Han skriver att ”Skolans uppgift är att varje elev ska ges förutsättningar att lyckas.” – Men med vad?

Det skriver han inte, men jag kan utläsa av artikeln att det handlar om förväntningar på mätbara resultat. Det är kunskapskrav han talar om.

Naturligtvis är det av yttersta vikt att skolan förmedlar kunskap till alla sina elever. Men räcker det? Är måttet på om en elev ”lyckats” enbart kunskaperna i matte, svenska, engelska osv? Är det verkligen mer bedömningsstöd och tidigare betyg skolan behöver? Jag tror inte det. Jag tror att man gör hela samhället en otjänst om man menar att skolans uppgift enbart är att eleverna ska lyckas med kunskapskraven. Med den beskrivningen tror jag rent ut sagt att det kommer att gå helt åt helvete. För skolans roll måste vara mycket, mycket större än så.

Borde inte en likvärdig skola snarare ge varje elev möjligheten att förverkliga sin unika potential?

Det gör man inte bara genom mätbara kunskaper. Det handlar lika mycket om att skapa en trygg miljö, där barnen kan möta vuxna som på ett kärleksfullt sätt visar dem olika, sunda vägar in i samhället. För sanningen är att många, många barn inte har sådana vuxna i sitt liv. För dessa barn är det inte främst kunskaper som pythagoras sats som är avgörande för att lyckas, det kan lika gärna (eller kanske mer troligt?) vara en jäkligt schyst vaktmästare som tar sig tid och ser barnet, som gör den stora skillnaden. En vaktis som inte alls görs synlig i Tobés tal om den där kunskapsskolan som har så höga krav på kompetens, behörighet och formella meriter.

Genom att stirra sig blind på det som går att mäta vill han skapa en skola som mer liknar en industri än en plats där barn faktiskt får de bästa tänkbara förutsättningarna för att lyckas. Och med lyckas menar jag då inte bara godkända betyg i alla ämnen. Nej, jag menar lyckas med sådana livsviktiga saker som att skapa sig en plats i vårt samhälle och hitta mening med sin tillvaro. Ja, att vara en fungerande medmänniska i en märklig värld helt enkelt. Vill man att barnen ska lyckas med det måste man göra det tydligt att skolan även har ett uppfostrande och vårdande ansvar. Det finns ju inte ett verkligt motsatsförhållande mellan en uppfostrande och en lärande skola. Att prata om en likvärdig skola utan att alls tala om barns enormt skilda behov av omsorg utanför hemmet är naivt. I det arbetet hjälper inga betyg i världen. Det gör däremot tid och kärlek, kravlösa möten kring sådant som konst, musik, idrott och filosofi. Att kalla det flum och att ständigt och jämt påstå att uppfostrandet av barnen enbart är familjers ansvar är att vända de mest utsatta barnen ryggen. Det kommer inte bara göra en likvärdig skola omöjlig, det är jävligt dålig stil också,

om du frågar mig.

 

 

Kommentarer

Kommentarer

hedspintoppbild

Men okej ra!

Publicerad 16 oktober, 2013

Nu gör jag det. Nu startar jag bloggfan. Det är inte så att jag inte tänkt på att det kanske borde göras. Det har bara inte blivit av liksom. Och då har jag ändå en ovanligt rar web director som mer eller mindre tvingat mig att lägga upp den här sidan för tja, ett halvår sedan.

Men idag skrev Nina Åkestam något så ofantligt fint om mig att det helt enkelt inte finns något val.

Så nu börjar jag. Jag vet inte med vilken frekvens det kommer att dyka upp inlägg här, men ämnen att reflektera över saknar jag ju inte.

Tack snälla Nina Åkestam och Thomas Larsson, hoppas att ni inte ska bli besvikna.

 

Kommentarer

Kommentarer

Older Posts